Ledsen vänner

Så många lögner, så många hemligheter, så mycket lycka, så mycket sorgsenthet, det är alltid kompliserat och uppbyggt med så många saker. Aldrig ok, alltid dåligt eller perfekt.

Så mycket saker händer hela tiden. Jag har aldrig tänkt på hur mycket man måste ljuga för att bli något. Vem kan man lita på, vem kan man inte lita på?

Jag fick en skrattande rakt i ansiktet med; "du har inga vänner!"

Så många ord slogs i huvudet. Så och om jag inte har?! Är det ett problem?! Jag har varit utan vänner i så många år och de kommer komma fler ensamma år för att nå min drömm! Det är inget problem att vara ensam!

Men, jag kunnde inte säga det.Andra ord och minnes bilder stoppede mig.
Jag.. har vänner.. personer som faktiskt bryr sig om mig.. ibland gör de vissa jag hamnar i trubbel.. men det är alltid där för att stötta mig. Personer som aldrig skulle göra något för att såra mig.

Jag ville börja gråta. Varför har jag inte indett det innan? Jag tror verkligen jag är ensam..blir alltid lika förvånad när personer räcker ut en hjälpande hand.

Jag vill ge dem alla något tillbaka.. men jag har ingen aning om vad..

De som såg oss skulle nog säga att den andra vann "striden", men det kvittar, när jag inser/tänker på saker gör dyselexin mig tyst. Det är därför jag har så svårt att prata högt i klasser.

Hon ville få mig att försöka såra henne så hon kunnde få ett skratt.. jag ville bara försäkra mig om att en av mina vänner inte dras in gammalt skit jag själv nästan glömmt bort.

Jag var arg för att hon inte lyssnade på det jag sa, hon ville bara få mig argare. Av en reflex tog jag tag vid hennes nacke och hår av reflec, något jag alltid gjorde på min sysster när hon inte lyssnade på mig. Det ger en svag smärta som gör att en person tvingas lyssna, inget som ger skador. Dock blev de rädda och trodde de jag skulle slå till henne i ansiktet.

Bara för jag har en annurlunda stil betyder de inte att jag slår andra.

Konstigt nog var det en av de bästa sakerna som hänt mig, jag insåg så många saker att de bara växte en stor lycka inombords. Alla i rumet kunnde skratta om de ville,de skulle få prata om det i flera år, det kvittar.

Jag ville faktiskt säga "tack".
Direkt efter hade vi test. Det var första gången jag inte började gråta för ett test. Jag kunnde inte, bara tänkte på saker som väntade mig och noterade fort att jag kunnde mer än jag trodde.

Efter en härlig tid i Akihabara med en vän noterade jag ett mejl som bara gjorde mig gladare. Jag kommer nu studera så att fingrarna börjar blöda. Jag längtar så när jag ser i ett par böcker med serier och cosplay jag fick i Akihabara. Jag är snart där.

Tack för allt stöd och hjälp.